När vi nu sitter på färjan från Zanzibar till Dar es Salam och våra fyra veckor i Östafrika närmar sig sitt slut vaknar någon form av känsla av avslut från djupet av medvetandet. Hemlängtan?

Men inte kan man väl längta hem till Göteborgs karakteristiska vinterväder med mörker, snö och slask om vartannat, till vägtullar och bland världens högsta skattetryck, till rutiner styrda av scheman, klockradio och betalningsdagar, eller?

Vad kan vara värt att byta livet som fri Vagabond där varje dag ger nya upplevelser och insikter mot en mjölkpall i det eviga hamsterhjulet som kallas vardag (kul ord). Är det göra-listor på kontoret eller läxorna i algebra? Är det nästa lönecheck som vi lärt är en förutsättning för livet som vi lever?

Nej! Det är mötet med nära och kära, kollegor och grannar vänner och kompisar, människor som begriper vad man säger när man talar i fullständiga meningar, det är farfars pannbiff med brun sås och potatis, det är alla er som läst denna blogg och kommit med glada tillrop (tack Kerstin för inspirationen till detta inlägg). Lite längtar vi efter våra egna sängar och rena lakan också.

Kort sagt det finns mycket att längta hem till och kanske är det allt detta som nu görs sig påminner som ett svagt sug i maggropen (kan vara curryn från igår också).

Dessutom börjar snart planeringen för nästa resa .....

//Peter

För att undvika liggsår tar vi som bekant strandpromenader. Under en av de morgontidiga vandringarna spanade vi in den lokala fiskmarknaden strax norr om vårt hotell. Varje morgon mellan ca 7 & 9 kommer fiskare in till stranden med dagens fångst. Här blandas tonfisk och Red snapper med svärdfisk och diverse små och stora fiskar.

Hela fångsten läggs så på rad i sanden och auktionen börjar. Siffror rabblas, händer viftar, pengar räknas och fiskar byter ägare. Ett härligt virrvarr som ibland blev ganska hetsigt bland de annars coola Zanzibarianerna. Inköparna är bland annat kockar på de lokala restaurangerna så förmodligen har vi ätit någon av tonfiskarna härifrån.

Strax norr om fiskmarknaden ligger ett båtvarv där huvuddelen av öns flotta av segeljulleliknande båtar som kallas Dhow byggs. Båtarna byggs i trä av mangrove och hardwood (typ mahogny) och många har en enkel gaffelrigg där bommen går hela vägen till fören.

Det är en häftig syn när horisonten kantas av ett 20-tal triangelformade vita siluetter när båtarna är på väg in till stranden. Andra drivs med utombordare men verkar främst användas för att frakta turister till snorkelställen i Kendwa eller Mnemba.

De mest träbåtsintresserade av oss planerar ett fördjupat studiebesök på varvet idag. Om jag hinner mellan bokläsningen och alla dopp i havet.

//Peter

Antal besökta länder: 4 om man räknar Holland. 5 om man får tro Zanzibarianerna. Annars 3.
Tillryggalagd sträcka till lands och sjöss, ca: 290 mil. (Grovt uträknat mha Lonely planet karta, en bit snöre och fickknivslinjal.)
Besökta öar: 3
Bestigna berg: 1
Uppletade vattenfall: 0 (Otroligt och ovanligt nog)
Antal spelade canasta matcher: 10
Antal vunna canasta matcher: 5 var (avgörande match pågår)
Totalt antal lästa boksidor: 8.516 st (hemresan oräknad)
Högsta besökta punkt: 2.900 möh
Lägsta besökta punkt: - 3 möh
Antal druckna vinglas (per myndig person): Färre än en handfull!
Antal druckna öl: Något fler...
Flest antal steg på en dag: 13.552 (Bukoba)
Minst antal steg på en dag: 0 (Zanzibar. Utan stegräknare, men close enough.)
Totalt antal steg: För stor felmarginal för att avgöra. Tvättbrädsvägarna har generat tusentals...
Antal observerade gnuer: 76.528.123 st
Antal sedda av The Big Five: Five
Antal Dimor: 2-3 var
Förbrukade skoskavsplåster: 1
Antal existenspoäng till Vår Herre: 1,5

Sådär ja. Annars har vi mest solat, badat och pysslat om våra två yngsta som båda drabbats av nå'n magbacill.
//Kicki
WiFi fortsätter lagga - inga bilder.

Jäktigt i dag.
- Promenad på stranden.
- Frukost på stranden.
- Bad i poolen.
- Promenad på stranden. (Andra hållet!)
- Bad i havet.
- Bad i poolen.
- Lunch på stranden.
- Bad i poolen OCH i havet.
- Piska killarna i Canasta. (5-5 i matcher nu. Olidligt spännande.)
- Middag på stranden.
- Dags att sova. (Det är ju en dag i morgon också.)
Tja, ungefär så nånting.
// Kicki, 7 januari
WiFi laggar. Inga bilder.

Idag lämnade vi Stonetown med originalet till taxiförare som körde oss från färjan till hotellet. Målet var att besöka en av se många krydd-odlingarna och samtidigt bli körda till vårt beach-hotell i Nungwe på nordspetsen av Zanzibar.

Upphämtningen bjöd på en uppgradering av bilen till en Van med AC. Vår guide hade med sig en förare och berättade om diverse kuriosa längs vägen. Detta innebär allt från de 99 fruar som en sultan hade till dörrtillverkning och en utläggning om Zanzibars självständighet gentemot Tanzania.

Själva "Spice-tour" var förvånadsvärt intressant med tanke på upplägget i sann turisfällestil. Vi blev tagna runt av två unga killar som visade oss en radda kryddväxter såsom Nejlika, Kanel, Peppar, Muskot, Citrongräs, Ingefära, Gurkmeja, Curryblad, Vanilj, Kardemumma mm. De visade även massor av frukter och bjöd på kockosnötssaft efter att en av dem klättrat upp 15 m i en palm och skurit ner dem. Som grädde på moset skapade de hattar, slipsar, kronor, halsband, armband och grodor av olika palmblad. När rundan var slut så fick vi smaka på pilaffris med en underbar kryddblandning samt göra ett besök i kryddbutiken (genomskinligt men skickligt upplägg av "fällan"). Vi köpte curry till nästa fisksoppa.

Nästa resmål var Nungwe och Flame Tree Cottages som är ett urmysigt ställe precis på stranden med fräscha rum och en pool mitt bland alla små hus. Vi bor i "Managers room" som är ett rymlig tvårummare men utan veranda vilket innebär frukost vid poolen (hur skall vi klara det).

Nu ser vi fram emot bokläsning, kortspelande, solbadande och vackra solnedgångar på stranden tills det är dags att åka hem.

//Peter, 6 januari

Inte förrän nu inser vi hur beroende vi är, och hur mycket vi har saknat Hav!
Halva dan i dag gick till att fixa pengar. (Long story. Don't ask...)
Andra halva i böljan den blå. Hoppas på mer av den varan i morgon när vi lämnar Stone Town och drar norrut.
Somnar till ljudet av böneutrop från Moskén intill.

Något har hänt.
Är osäker på exakt när, men tror det började när vi vaknade upp i Mwanza - på andra sidan av Victoriasjön - och definitivt efter färjan till Zanzibar.
Genom Uganda, Rwanda och fram till Bukoba i Tanzania upplevde vi liksom ett sorts Afrika. Obeskrivlig fattigdom och närmast obefintlig infrastruktur. Vi såg knappt något som kan kallas hus på två veckor. (Bortsett från de ställen där vi har bott.) Människor som var nyfikna men hjälpsamma. Överallt män som ville hälsa och ropade Jambo eller Habari tvärs över gatan, kvinnor som ville ta och känna på oss och små blyga, men glada och fnittriga barn som sprang efter oss, vinkade och ropade Mzungo och hello och sedan blev jättegenerade när vi svarade. Vi har även skrämt livet av några riktigt små barn - bara genom att finnas. Ser väl läskiga ut. Om vi någon gång träffade på en annan viting, så var det garanterat en hjälparbetare, eller - som hos Gorillorna och i Jinja - turistande hjälparbetare.

I Serengeti å andra sidan var det - inte oväntat - BARA turister.
Och nu - på Zanzibar - en helt ny sorts kultur. Kvinnor i långa slöjor. Svarta och heltäckande eller i underbara färger, vackert draperade runt välsminkade ansikten. Män i fotsida vita kaftaner och lustiga hattar. Vibrerande hetta, trånga gränder och böneutrop blandat med "Hello, welcome - good price" i vartenda gathörn. Och så springer vi hela tiden in i familjen Bengtssons från Ödsmål, ett pensionärspar från Hörby eller andra skandinaver och européer. Vi får luftkonditionering, kall öl och tillgång till ström och WiFi. Och vi får betala därefter.
Varken bättre eller sämre. Bara annorlunda.

- How much?
- 45 thousand
- No, thats to much...
- Ok, 35 thousand, or how much can you pay?
- 5 thousand
- Noooo, not enough...
- yees osv osv osv.

Så låter det i Zanzibars gränder precis hela tiden. Butikernas (hålen i väggarnas) ägare tar varje chans att sälja ett extra armband till ett extra högt pris. Begär dom 30 tusen för ett badlakan är det garanterat inte värt mer än 10 tusen och man kan vara hyfsat nöjd om man får det för femton.

Till vår fördel är att det finns 230141 olika butiker som säljer EXAKT samma grejer. Det och att vi är stenhårda förhandlare. Om säljaren inte behöver fråga sin chef om det är okej att sälja en pryl för föreslaget pris innan han säljer den har du betalat för mycket. Sådana är reglerna.

På den mentaliteten har vi idag handlat saronger, sandaler, armband och statyer med mellan 50 och 80 procents prut.

Dagens stora seger var att från 100 tusen schilling (500 kronor) pruta ner en staty till 20 tusen.

Nu avslutas kvällen med pasta, pizza och en espresso på Amore Mio, en italiensk restaurang mitt på stranden.

Ingen här har någon särskilt stor hemlängtan just nu.

När vägarna är så dåliga att de är närmast obefintliga och mest liknar en flodfåra, en bergsravin, ett grustag, en åker, en tvättbräda eller gyttjegrop och antingen är hala som en lerig drejskiva eller RV 40 en januari morgon på väg till München-flighten, alternativt dammiga som Saharas öken. Och när topphastigheten med möda och endast under särskilt gynnsamma omständigheter når över 25 km/h - då - just då faktiskt - känns det särskilt malplacerat och skrattretande med hastighetssänkade fartgupp.

Som allt annat har i Afrika så gick taxin från hotellet i tid. Vi hade dessutom och mot förmodan lyckats boka biljetter på nätet titt färjan i går kväll.

Färjan gick i tid och nu har vi checkat in i Stonetown, Zanzibar på ett utmysigt ställe i kolonial stil.

Pigga efter en god natts sömn i underbara sängar (tänk att påslakan är en oväntad lyx i dess dagar) tar vi våra frukostlådor och sätter oss i taxin klockan 06.05. Vi behöver vara på busstationen klockan 06:30 så det är gott om tid. Tillräckligt för att hinna med en punktering visade det sig.

Bussen är bättre än något annat fordon vi rest med och fullbokad till sista stol. Resan skall ta 8-9 timmar så vi räknar med 10 timmar till Dar es Salam. Vägarna skall enligt utsaga vara bra men redan efter ett par timmar på många tillfälliga vägar inser vi att det nog blir 10 timmar ändå. "Expessbussen" stannar dessutom påfallande ofta :-).

Förutom ett lunchstopp på 15 min så kör vi på hela tiden men det går långsamt. Väldigt långsamt! Och det är varmt. Väldigt varmt! 12 timmar senare och rejält varm och trötta kliver vi av på Ubungo busstation som är ca 2 fotbollsplaner stor och full med bussar/taxibilar/motorcyklar och massor av människor. Vi tar en taxi till hotellet som ligger i Kisutu (centrum av Dar). Vi tankar 3 liter bensin på vägen och väl framme visar det sig att taxin inte hade så bra bagagelucka och att regnskurar skapat en mindre insjö under våra ryggsäckar.

Lite irriterade och väldigt hungriga checkar vi in och lägger ut kläder på tork :-). Nu är vi dock mätta och belåtna och laddar för några härliga dagar på Zanzibar. Hoppas det finns plats på färjan bara.

//Peter

Vi har just avslutat vår safari med två galet bra dagar! Serengeti i går och Ngorongoro kratern i dag.
Inga mobilbilder kan med rättvisa beskriva hur det är att beskåda sjutton elefanter på bara några meters avstånd, hamna mitt i tusentals gnuers morgonrusning, titta ner på stora, lata lejonhannar, titta upp på sexmeters giraffer och stå intill lekande zebraungar.
Så'n tur då att vi tagit nästan tusen safaribilder med "riktiga kameran". Minneskorten börjar ta slut (rymmer bara 2000) och nu får vi rensa.
Måste ju spara lite till Zanzibar.
Hinner nog inte dit på en dag - tar buss till Dar se Salam i morgon och tar oss vidare med båt i övermorgon.