Nya viktiga uppdrag i dag:
1. Kolla upp Henrik och Evas hem och arbetsplats för femton år sedan - Kibeta English Medium Primary school. Check.
2. Ta en bild på Naushad med familj. Check.
3. Hitta WiFi, läsa mail och planera nästa boende. Snart check.

Balamaga B&B är en trädgårdsoas med vidunderlig utsikt över Victoriasjön. Ungarna hade inget emot att hänga här - läsa, sola, översåg tvätten. Hann också med ett par timmar vid grannhotellets pool. Soft.
26/12, Kicki

Main mission i dag var att leta upp Gadeliis gode vän Naushad och hans familj. Lätt som en plätt! En svettig promenad ner för berget senare var vi där, jag och Peter. Blev bjudna på färskpressad juice och hemgjorda rissnacks och fick en trevlig pratstund. Skön kille! Naushad har varit vänlig nog att köpa biljetter till oss på M/V Victoria - nattbåten som ska ta oss över Victoriasjön till Mwanza i övermorgon.
Försökte ta en bild, men Naushad var orakad och hans fru kände sig osnygg. Bad att vi skulle komma tillbaka i morgon.
Okej då.
26/12, Kicki

Det började så bra i dag. Bussen avgick punktligt kl 6.00, och tre timmar senare var vi framme vid gränsen. Precis enligt plan. Checkade ut ur RWANDA - som var en kort men mycket angenäm bekantskap - och in i Tanzania en kort promenad senare.
Men där var det liksom dött.
Inget myller, folkliv eller trafikkaos som vi vant oss vid. Helt dött. Tror bestämt av vi liksom smugit in i landet genom bakdörren. Eller berodde det på att det var Juldag?
Till slut fick vi fatt på en lirare som pratade bra engelska. (Eller om det var han oss hittade oss ...)
Han förklarade att det gick en buss till närmsta ort om några timmar och att det därifrån skulle gå en buss till Bukoba nästa dag. Men - som av en tillfällighet - hade han en bil och en kille som kunde köra oss. Vi bet i det sura (dyra) äpplet och slog till.
Bitvis fick vi kryssa mellan potholes djupa som Marinergravar och väja för getter, stora apor och kor, men efter tolv timmar på resande fot på mestadels bra vägar är vi nu framme i Bukoba.
25/12, Kicki

Gränshandel och bensinstation.

Det som såg rätt ut och kortaste fågelvägen går längs med Ugandas gräns och genom en park. Vi tror att det finns en väg, men det verkar inte inte finnas någon gränsstation. Det är ett problem. Kan bli besvärligt att förklara när man ska ut.

Ett annat alternativ är tillbaka in i Uganda, men då får vi köpa nya visum. Trist. Dessutom verkar det långt om man ska få någorlunda vägkvalitet.
Nej, vi chansar på att åka söderut och korsa gränsen till Tanzania, för att sedan åka norrut igen.
Osäkert om vi klarar det på en dag, men vi gör vad vi kan. Sätter klockan på fem och tar en buss till Rusungu (gränsen) klockan sex.

Vi har en tid att passa den 29/12 kl 9.00 i Mwanza. That's all.

Spenderade flera timmar på Kigali Genocide Memorial Center i dag. Ett fantastiskt fint och välskött center med museum, minnesparker och ett stort antal massgravar.
1994 så torterades, slaktades och mördades 800.000 Rwandier under hundra dagar. Med tanke på att det är mindre än tjugo år sedan har det här landet kommit långt.
En julafton med väldigt annorlunda julstämning.

Så här funkar det.
Gorilla-treckingen görs i Volcanoes National Park som sköts av staten. Genom att man tar duktigt bra betalt av utländska besökare (och bara en bråkdel så mkt av Rwandier) kan man begränsa antalet tillstånd per dag. Det finns 10 familjer att besöka, och varje familj besöks av grupper om högst 8 personer i en timme om dagen. Man måste vara över 15 år och får inte vara sjuk.
Lokalbefolkningen jobbar nu som treckers, guider och säljer konsthantverk i stället för att ägna sig åt tjuvskytte. Inkomsterna från de sålda Gorillatillstånden fördelas mellan lokalbefolkningen och resten av landet. Det är nu en av Rwandas viktigaste inkomstkällor och gorillastammen ökar.
Alltså - Människan vs Gorillan: 1-1.
Win - win.

Det var ingen självklarhet, men det gick till slut. Vi tackade vår lyckliga stjärna att vi tagit med utskrifterna från vår mailkonversation med Nicholas och en kopia på vår banktransaktion. Det fick till slut duga som voucher, och efter en hel del dividerande fick vi till sist våra tillstånd = biljetter.
Vår lilla grupp (team Sweden och fyra Japanska kvinnor) startade på 2.200 m höjd, och promenerade sedan i 2,5 timma till 2.900 m höjd. Förutom vår guide hade vi en förtrupp bestående av två treckers utrustade med kalaschnikovs (för att skrämma bort buffalos och bergselefanter!), och en machete-man för att röja väg. Machete-mannen visade sig vara en förutsättning och Kalaschnikovs-snubbarna gjorde nytta genom att mer eller mindre dra upp en Japanska som var nära att ge upp och få hjärtattack. Riktigt tuff treck! Har ALDRIG varit med om en tätare, mer ogenomtränglig vegetation och dessutom, halt, brant och tunn luft.
Men vidunderligt vackert och tokigt roligt.
Och - Så plötsligt händer det!
Vi befinner oss ett femtiotal meter från vår grupp - Umubano. En grupp med 12 gorillor och Rwandas största silverback, Charlie. Vi blir ombedda att ställa i från oss våra väskor, stänga av kamerablixtar och sedan närmar vi oss försiktigt gruppen. Vi ska få vara med dom en timma.
Det vi upplever sedan kan inte ord beskriva.
Vi hoppas att vårt WiFi håller och försöker med bilder.

Det var väl som jag trodde. Att ta sig till Rwanda var en piece of cake.
I morse checkade vi ut från vår paradisö, och i stället för att skumpa fram på en lerväg, fick vi tipset av några danskar att gena över sjön. Funkade jättebra. Framme i Muko stötte vi på en snubbe som körde oss till gränsen för en överkomlig summa.
Gränsövergången var supersmidig! Som svensk behövde vi inte ens visum.
Därefter hoppade vi på en lokalbuss (som är en minibuss) och en trekvart och oräkneliga antal stopp senare var vi framme i Muzanse (Ruhengeri). Inlastaren ville vara rädd om våra ryggsäckar, så damens påse med levande hönor hamnade underst...

I morgon är det tidig uppgång.
Vi hoppas få stå öga mot öga med Virungabergens bergsgorillor.
Hoppas dom är mer rädda om sina gorillor än sina hönor.

Började dagen med en skumpande tvåtimmars resa till Jinja. Här ligger Nilens början som en avrinning från Viktoriasjön.

Efter omsorgsfulla säkerhetsinstruktioner och en frukost på flaket till en terränglastbil så stod vi på stranden till Nilen med endast en gummibåt mellan oss och den strida strömmen.

Efter en träningsomgång i att paddla framåt, bakåt, svagt, starkt samt fått inpräntat kommandon som NER, HÅLL I, VÄND (ifall båten hamnade upp och ner) ansågs vi redo för första forsen.

Vi var 7 plus kapten i båten och Team Sweden satt längst fram. Första forsen var en Grade 5 (det finns en skala efter vildhet mellan 1 & 6) och vi dök rakt genom första vågen. Genomdränkta ploppade vi upp och in i nästa etc. En helt otrolig adrenalinkick och ett under att alla satt kvar i båten. Den andra båten i vår grupp gjorde en Flipp = välte och det tog en stund att samla ihop de utspridda besättningsmännen.

Allt var extremt väl skött av guider och övrig säkerhetspersonal (som paddlade vid sidan i små kajaker redo att plocka upp tappade paddlar urvälta eller urspolade
Mzungu (vita människor)).

I den anslutande forsen (som heter Special) for hela Team Sweden ut båten i omgångar när våg efter våg sköljde in. Det gällde att inte få panik när vågorna försökte dränka oss utan hålla huvudet högt och flyta (forsa) med. Kort sagt halsbrytande men väldigt häftigt och hur kul som helst.
//Peter

Nu är vi i riktiga Afrika!
Bor en liten bit utanför stan och började dagen med att ta en bil ner till Kampala. Tog en kort vända på tidernas sunkigaste - men ändå charmiga - museum om Ugandas historia.
Sedan vidare ner i riktiga gröten. Bland ett kaos av avgasbilar, familjelastade mopeder, människor balanserandes med risbalar på huvudet, överlastade cyklar, skottkärror, hönor och åsnor blev vi avsläppta som garanterat enda vitingar inom kilometers avstånd. Målet var Owino market. En gigantisk, myllrande marknad för allt mellan himmel och jord. Utmed leriga gångar trängdes vi med tusentals andra. De flesta hugade spekulanter av kläder, skor, väskor, mjöl, kött, frukt - you name it.
Vi nöjde oss dock med att provsmaka lite nystekta gräshoppor som vi blev bjudna på. Trevlig kille!
Har också hunnit med ett besök på kungens palats. Palatset som Idi Amin använde som högkvarter och där han byggde en tortyrkammare. Ungefär 100.000 dog på dessa få, fasansfulla underjordiska kvadratmetrar av betong. Utan ljus eller ventilation men omringade av elektrifierat vatten. Hand- och fotavtryck finns kvar på väggar och lämnar en besk eftersmak.
Nu hänger vi på vårt sköna backpackerställe Red Chili Hideaway, och laddar inför morgondagen.

Nu åker vi till flygplatsen igen!

Efterrätten igår blev chokladbuffe med massa frukt oc Goa grejer!! Till frukost får vi as god mat och cheesecake!!! //klara

Resans förta Canastaspel och spänningen är olidlig

Vi kommer svara på era kommentarer genom att kommentera inlägget själva. För att se om vi kommenterar får ni helt enkelt gå in på inlägget och se om vi svarat!

Jag har även gjort en beskrivning med hjälp av bilder och text hur ni kan följa oss och kommentera våra inlägg med hjälp av appen bloglovin' bild 2 råkade hamna innan bild 1 så ni inte gör fel!
/ eran käraste Klara

KLM har gjort vad de kan för att mildra vår sorg över förseningen. Ovanligt bra hantering av allt från information till mat, boende mm.

Vi bor nu på Marriot Courtyard i Amsterdam i två lyxiga rum (troligen det lyxigaste boendet på denna resan).

Familjefeelingen börjar därför med gratisbuffe och var sin god bok.

Snöstorm i Sverige så vårt plan kan inte lyfta vilket betyder att vi missar planet på amsterdam till Uganda... Nu hoppas vi att vi kommer iväg till Amsterdam idag och att det finns ett plan till Uganda imorgon... Jag är ledsen nu /Klara

15 min, sen lyfter första planet påväg till Afrika!

Mitt första inlägg.