Något har hänt.
Är osäker på exakt när, men tror det började när vi vaknade upp i Mwanza - på andra sidan av Victoriasjön - och definitivt efter färjan till Zanzibar.
Genom Uganda, Rwanda och fram till Bukoba i Tanzania upplevde vi liksom ett sorts Afrika. Obeskrivlig fattigdom och närmast obefintlig infrastruktur. Vi såg knappt något som kan kallas hus på två veckor. (Bortsett från de ställen där vi har bott.) Människor som var nyfikna men hjälpsamma. Överallt män som ville hälsa och ropade Jambo eller Habari tvärs över gatan, kvinnor som ville ta och känna på oss och små blyga, men glada och fnittriga barn som sprang efter oss, vinkade och ropade Mzungo och hello och sedan blev jättegenerade när vi svarade. Vi har även skrämt livet av några riktigt små barn - bara genom att finnas. Ser väl läskiga ut. Om vi någon gång träffade på en annan viting, så var det garanterat en hjälparbetare, eller - som hos Gorillorna och i Jinja - turistande hjälparbetare.

I Serengeti å andra sidan var det - inte oväntat - BARA turister.
Och nu - på Zanzibar - en helt ny sorts kultur. Kvinnor i långa slöjor. Svarta och heltäckande eller i underbara färger, vackert draperade runt välsminkade ansikten. Män i fotsida vita kaftaner och lustiga hattar. Vibrerande hetta, trånga gränder och böneutrop blandat med "Hello, welcome - good price" i vartenda gathörn. Och så springer vi hela tiden in i familjen Bengtssons från Ödsmål, ett pensionärspar från Hörby eller andra skandinaver och européer. Vi får luftkonditionering, kall öl och tillgång till ström och WiFi. Och vi får betala därefter.
Varken bättre eller sämre. Bara annorlunda.